Gerda Marcus (SE)

Filmkritiker. Född 1880, bortgången 1952. Verksam 1907-1946.

Gerda Marcus började yrkesarbeta redan som 14-åring i en släktings pappershandel. Efter genomgången flickskola följde en 10-årig anställning vid Thecla Tjäders hyresförmedlingsbyrå. Att hon blev journalist berodde enligt henne själv på en slump. 1907 reste hon till Berlin för att tillträda en tjänst, och därifrån började hon skicka korrespondenser till främst DN och NDA. Två år senare återvände hon till Stockholm, där hon blev redaktionssekreterare vid den av teaterchefen Gustaf Collijn nystartade teatertidningen Thalia, där hon fick utlopp för sitt brinnande teaterintresse. När tidningen lades ned 1913, kom hon till SvD, där hon medarbetade till 1921, det sista året som wienkorrespondent.

Sitt kulturella intresse under SvD-tiden ägnade Marcus främst åt filmen, och hon etablerade sig som en av de ledande filmkritikerna inom storstadspressen. Bland de kvinnliga journalister och författare som Marcus umgicks närmare med var Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Célie Brunius, Elin Brandell, Elisabeth Krey-Lange och Anna Lenah Elgström-Collijn.

Marcus blev SvD:s första socialreporter, och som sådan var hon direkt underställd Ewald Stomberg, tidningens andre redaktör. Han förstod att uppskatta värdet av hennes sociala reportage. Hon hade ett medryckande och engagerande sätt att skriva. Syftet var att väcka allmänheten och vädja om bidrag till insamlingar för nödlidande människor.

1913 startade Marcus SvD:s första stora julinsamling till nödlidande familjer. Hon ordnade utflykter för gamla som i åratal inte varit utanför staden. När första världskrigets krisår drabbade Sverige, intensifierades hennes hjälpinsatser och insamlingsarbeten. På tre år, 1913–16, lyckades hon genom sina skriverier samla in ca 200 000 kr. Hon signerade sina sociala reportage med den manhaftiga signaturen Gerfred Mark, vilket gjorde att hon från allmänheten ibland fick brev adresserade till pastor Mark.

Gerda Marcus vistades periodvis i Wien och Berlin strax efter första världskriget. Liksom Elsa Brändström var hon starkt engagerad i flyktingfrågan. För sina insatser härvidlag fick hon bl a utmärkelser från österrikiska och ungerska Röda korset.

Marcus’ starkaste sociala engagemang gällde dock barnen. 1916 tog hon initiativet till ordnade lekar för barn under s k parktanters ledning. Parktantsverksamheten spred sig även till utlandet. Marcus var också en av initiativtagarna vid Rädda barnens tillkomst i Sverige. Tillsammans med Ellen Palmstierna, Elin Wägner, Anna Lenah Elgström och Fanny Wilamowitz-Moellendorff ingick hon i den kommitté som bildades 19 nov 1919 och som föregick grundandet av Rädda barnen. Genom upprop, propaganda och vädjanden sökte kommittén väcka allmänheten till insikt om vad som hände i Europa, där nöd och umbäranden drabbat särskilt barnen. Marcus blev föreningens första generalsekreterare. Under denna första tid bedrev hon ett intensivt kampanjarbete med föredragsturnéer på den svenska landsbygden. Syftet var att samla in pengar och medel främst till ett stort tuberkulossanatorium för barn vid Grimmenstein i Österrike. Hon lyckades t ex få staden Östersund att sätta upp en hel paviljong vid Grimmenstein till en kostnad av ca 50000 kr, och hon fick staden Gävle att garantera en del av ett barnsjukhus i Budapest. Marcus’ stora kapacitet att organisera insamlingar förlänade henne smeknamnet “Den stora tiggerskan”.

De akuta hjälpbehoven avtog en bit in på 1920-talet och Rädda barnens verksamhet gick in i ett mer passivt skede. Åren 1923–30 bodde Marcus i Wien och Berlin. Under denna tid var hon korrespondent för flera svenska tidningar och för pressförlaget. Hon översatte även ett antal böcker från tyska. På 1930-talet var Marcus medlem i Rädda barnens centralstyrelse och fungerade emellanåt som föredragshållare.

Under och strax efter andra världskriget ställdes Rädda barnen på nytt inför stora uppgifter. Återigen rycktes Marcus med i ett intensivt hjälparbete. Efter kriget besökte hon bl a flyktingläger i Österrike och Ungern. Under 1940-talet redigerade Marcus också Rädda barnens medlemsblad.

En viktig faktor i Marcus liv var hennes härkomst. Hon härstammade från en judisk släkt, som ursprungligen kom från Mecklenburg men hade invandrat till Sverige under slutet av 1700-talet. Under 1930-talet ägnade sig Marcus åt filantropiskt arbete inom den mosaiska församlingen i Sthlm. Hon arbetade särskilt för att rädda tysk-judiska barn undan förföljelserna i Tyskland. Efter andra världskriget engagerade hon sig också i Palestinafrågan, som då fått förnyad aktualitet.

Att Marcus i allra högsta grad var handlingskraftig lyser klart igenom i omdömena om henne. Hon ville vara på plats, där hjälp behövdes. Hon ville se, lyssna till och tala med de nödlidande och hjälpbehövande. Man skall inte bara tycka synd om folk – utan hjälpa dem, var hennes motto. Genomgående skildras hon som en person med stor värme, medmänsklighet och humor. Hon gav många styrka och självförtroende genom att visa att hon brydde sig om dem.

Ann-Katrin Hatje

Basic info

Main profession: Other profession
Born: 1880
Died: 1952
Active: 1907-1946

Filmography

Roll:
Två hungrande städer vid Donau (1920)

Read more about the films at Svensk Filmdatabas (SE)

I would like to . . .

ContactChange or add informationGet in touch with us

Note:

Nordic Women in Film treats any personal data submitted in the form according to GDPR regulations. Should these not be your own data, you are responsible for informing the person in question about processing of their data. Read more about our Privacy Policy here.

Search in:
Professional Directory or Articles