Mai Zetterling (SE)

Regissör och skådespelare. Född i Västerås 1925. Död i London, Storbritannien 1994.

MAI ZETTERLING – FILMREGISSÖR
Redan i långfilmsdebuten Älskande par 1964 framtonar Mai Zetterling som en egensinnig bildstormare med mer gemensamt med filmskapare som Luis Buñuel, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman än med 1960- och 1970-talets politiska realister. Det var hos Sjöberg, i Hets (1944), med manus av Bergman, som Zetterling hade slagit igenom som skådespelerska. Under 1940-talet gjorde hon även stor succé i bygdedramat Driver dagg, faller regn (Gustaf Edgren, 1946) innan hon erbjöds filmroller i England och påbörjade en internationell karriär som både skådespelerska och regissör. Ofta arbetade hon efter eget manus och som sin egen kreativa producent. Något ofrivilligt och tydligen helt utan feministiska avsikter, kom hon att bli en förebild för senare generationer av kvinnliga filmare. Allt som allt regisserade Zetterling sex långfilmer, ett tiotal kortfilmer, plus en handfull avsnitt i olika brittiska och amerikanska TV-serier.

Innan Zetterling långfilmsdebuterade hade hon gjort fem kortfilmer producerade i Storbritannien, där hon var bosatt. Hon skrev manus och regisserade i samarbete med sin dåvarande man David Hughes. Den sista av dessa kortfilmer, Leka krig (1963), med foto av sedermera berömda fotografen Chris Menges, vann ett Guldlejon vid filmfestivalen i Venedig. David Hughes följde med Zetterling till Sverige och deras samarbete fortsatte, till och med spelfilmsdokumentären om Vincent van Gogh, Vincent the Dutchman (1971).

Älskande par var en personlig filmatisering av en del av Agnes von Krusenstjernas romansvit “Fröknarna von Pahlen”. Det var en påkostad film, producerad av Sandrews och Rune Waldekranz, och den möttes av både beröm, höjda ögonbryn och en och annan klapp på axeln. Olof Lagercrantz, som var expert på von Krusenstjerna, anklagade Zetterling för att ha misstolkat författarinnans intentioner. Enligt honom var filmen alltför konkret och inte tillräckligt drömlik. På andra håll såg man lättare filmens filmiska förtjänster. Den engelske kritikern Kenneth Tynan t.ex. skrev att Älskande par var “en av de mest ambitiösa debutfilmerna sedan Citizen Kane”. På filmfestivalen i Venedig gjorde filmen skandal på grund av några sexuellt vågade scener.

Nattlek (1966), efter ett originalmanus av Zetterling, var ett slags mardrömsversion av de motiv och bilder som Zetterling hade hämtat hos von Krusenstjerna. Filmens gestaltning av incestuös kärlek väckte bestörtning och gjorde ny skandal, denna gång på filmfestivalen i Venedig. Mauritz Edström i DN kallade den “en av de intelligentaste och vitalaste av de svenska filmerna.”

Nästa film, Dr. Glas (1968), var en radikal filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman med Per Oscarsson i titelrollen. Den producerades främst med dansk finansiering. Filmen sågades av dåtidens kritiker men framstår idag som ett av de allra första i raden av experiment med berättarperspektiven i “Doktor Glas”. En av Zetterlings tidigaste filmroller var för övrigt en liten biroll i den första filmatiseringen av romanen, Doktor Glas (Rune Carlsten, 1942).

Med Flickorna (1968) iscensatte Zetterling en lekfull uppgörelse med fördomar, politik och könsroller, berättad utifrån tre skådespelerskor som ger sig ut på en turné med Aristofanes “Lysistrate”. Dåtidens manliga kritikerkår förstod sig inte alls på filmen och det skulle dröja 18 år innan Zetterling gjorde en ny långfilm i Sverige.

Under 1970-talet återgick Zetterling till kortfilmen och dokumentären, bl.a. med ett bidrag till en dokumentärfilm om de olympiska spelen i München 1972 och ett filmporträtt av Stockholm som ingick i en internationell kortfilmssatsning. I Storbritannien producerades hennes femte långfilm, Scrubbers (1982), där hon i Ken Loachs anda dramatiserade livet på en ungdomsvårdsskola för unga flickor.

Först 1986 återkom Zetterling till svensk film med praktverket Amorosa (1986), filmen om Agnes von Krusenstjerna och hennes olyckliga äktenskap med David Sprengel. Med Stina Ekblad i huvudrollen och Erland Josephson i rollen som Sprengel och en mycket påkostad produktion med scener bl.a. från karnivalen i Venedig, återerövrade Zetterling sin plats bland svensk films mest kreativa regissörer.

Tyvärr blev det också hennes sista film. När Mai Zetterling dog 1994 hade hon arbetat länge med flera projekt som strandat av olika skäl, bl.a. en filmatisering av Maja Ekelöfs roman ”Rapport från en skurhink”. En memoarbok med titeln “Osminkat” publicerades 1984.I filmen I rollerna tre (1996) hyllade Christina Olofson Zetterling som pionjär och förebild. Filmen spelades in i Zetterlings hus i södra Frankrike och i nära samarbete med de tre skådespelerskorna från Flickorna: Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.
Konstnärsnämndens Mai Zetterling-stipendium ges till en filmregissör med hög konstnärlig kvalitet som vidgar gränserna för kort- eller dokumentärfilm.

Mikaela Kindblom (2011)

MAI ZETTERLING – BIOGRAFI

Sin tidiga barndom tillbringade hon i Australien innan familjen återvände till Sverige. Man flyttade ofta mellan olika städer men hon kom i huvudsak att växa upp under ganska påvra omständigheter på Söder i Stockholm. Enligt hennes egna memoarer Osminkat (All Those Tomorrows, 1984), var hon i mycket ett problembarn och hennes skolgång samt senare förvärvsarbete efter merkantil utbildning vid Borgarskolans handelslinje blev något oregelbunden med ömsom arbete på pantbank, textilfabrik och i olika affärer. Själv beskriver hon sig själv under denna tid som en utpräglad dagdrömmare som älskade att skapa egna fantasivärldar.

Vändningen i hennes tillvaro kom när hon i fjortonårsåldern började delta i barnteaterverksamheten vid Medborgarhuset. Hon spelade häxa i en amatöruppsättning och fick ett par år senare 1941 en roll vid Blancheteatern i Midsommardröm i fattighuset. Genom detta kom hon i kontakt med teaterläraren Calle Flygare som erbjöd henne gratisundervisning. I sin tur ledde detta till att hon sökte och kom in vid Dramatens elevskola 1942 och hon fick omedelbart engagemang vid Dramaten efter examen 1945. Då hade hon redan väckt stor uppmärksamhet 1943 genom en roll i Maxwell Andersons Vi har vår frihet.

Följande år slog hon också igenom på film i Hets (1944). 1945 kom den engelske regissören Basil Dearden till Stockholm för att hitta en svensk skådespelerska för sin film Frieda (1947) och efter provfilmning fick Mai denna roll och började filma i England. Några år senare skrev hon ett sjuårskontrakt med Rank i London och lämnade den svenska scenen, vilket underlättades av att hon kände att hon höll på att fastna vid Dramaten och dess rutiner. Den brittiska filmkrisen medförde dock att att engagemanget hos Rank bröts i förtid och hon kom mer och mer att ägna sig åt teater i London avbrutet av en del filmroller, framförallt i internationell film. En kort period i Hollywood ingav henne enbart otillfredställelse och hon återvände 1953 till London för att spela teater.

Slutligen kom hon att att trappa ned på skådespelandet för att i stället ägna sig åt filmregi, först i en serie uppmärksammade dokumentärfilmer för BBC och sedan ett antal spelfilmer, bl.a. i Sverige med en uppmärksam långsfilmsdebut 1964 med Älskande par. 1996 blev hon föremål för en spelfilmsdokumentär, I rollerna tre.

Mai Zetterling kom i början av sin skådespelarkarriär att om något personifiera ett nordiskt ljus, inte minst genom den skimrande utstrålning hon var i besittning av. Detta är något som är uppenbart i en del svenska filmer, inte minst i bondedramat Driver dagg faller regn (1946), som blev en av efterkrigstidens allra största publikframgångar eller i klassdramat Iris och löjtnantshjärta (1946). Likaså gav rollerna i Ingmar Bergmans Musik i mörker (1948) och konfirmationsdramat Nu börjar livet (1948) påtagligt uttryck för ett dylikt nordiskt ljus. Själv beskrev hon sin väg in i skådespelandet som något av en ljusupplevelse efter alla de svåra barndoms- och tonårsåren. Hon fann då enligt henne själv en mening i livet, en energi och en tanke.

Som skådespelerska kom hon i mycket att anamma Stanislavskijs inlevelseidéer, något hon först lärt sig hos Calle Flygare. En regissör som Alf Sjöberg tycks också ha betytt mycket för henne under åren på Dramaten. De internationella rollerna blev aldrig riktigt stora även om hon uppenbarligen blev mycket populär i England. Mycket kan detta bero på hennes ovilja att anpassa sig till en viss livsstil som var och är intimt förknippad med internationellt filmstjärneliv. Det hänger också samman med en ovilja att underordna sig den traditionella kvinnoroll som hon anser vara förknippad med skådespelerskans yrke och detta kom också med åren att manifestera sig i ett starkt engagemang i feministiska spörsmål, vilket kom till uttryck i hennes egna filmer bl.a. Flickorna (1968).

Hon erhöll 1943 Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium för rollen i Vi har vår frihet och 1957 Folket i Bilds filmpris för bästa kvinnliga huvudroll i Ett dockhem.

P O Qvist (2004)

Se filmer av/med Mai Zetterling via Vodeville

Tidskriften FLM:s specialnummer om Mai Z.

Basic info

Main profession: Director
Born: 1925
Died: 1994
Active: 1941-1990

Filmography

Regi:
På söndag, Alice… (1990)
Amorosa (1986)
Betongmormor (1986)
Scrubbers (1982)
Of Seals and Men (1981)
Månen är en grön ost (1977)
Vi har många namn (1975)
8 visioner (1973)
Dr. Glas (1968)
Flickorna (1968)
Nattlek (1966)
Testfilm Mai Zetterling Island (1966)
Älskande par (1964)
Leka krig (1962)
Manus:
Amorosa (1986)
Scrubbers (1982)
Månen är en grön ost (1977)
Vi har många namn (1975)
Dr. Glas (1968)
Flickorna (1968)
Nattlek (1966)
Älskande par (1964)
Leka krig (1962)
Producent:
Leka krig (1962)
Klippning:
Amorosa (1986)
Roll:
Möte med Mai (1996)
Minns Ni? (1993)
Morfars resa (1993)
Dolda fakta (1990)
Häxor (1990)
Betongmormor (1986)
Mon coeur est rouge (1976)
Vi har många namn (1975)
Testfilm Mai Zetterling Island (1966)
Lianbron (1965)
Den röda gitarren (1962)
Mannen som dog 3 gånger (1962)
Bara två kan leka så (1961)
Ansikten i mörkret (1960)
Polisspionen (1960)
Gangsterstöten vid Piccadilly (1960)
Fasans timmar (1959)
Lek på regnbågen (1958)
Linné (1957)
Ett fartyg har sjunkit (1957)
Sanningen om kvinnor (1957)
Ett dockhem (1956)
Guld från Berlin (1955)
I mannens våld (1954)
Ta’ i trä! (1954)
Farlig flykt (1953)
Våld mot kvinna (1952)
Mysteriet Milton (1952)
Högt spel (1951)
Chans att leva (1950)
Kvinnorna kring Byron (1949)
Lost People (1949)
Skandalflickan Arlette (1949)
Musik i mörker (1948)
Nu börjar livet (1948)
Hildegard (1948)
Kvartett (1948)
Frieda (1947)
Driver dagg faller regn (1946)
Iris och löjtnantshjärta (1946)
Hets (1944)
Prins Gustaf (1944)
Jag dräpte (1943)
Bambi (1942)
Doktor Glas (1942)
Lasse-Maja (1941)
Speaker:
Linné (1957)

Amorosa (1986) hos det Digitala Filmarvet

Read more about the films at Svensk Filmdatabas (SE)

Video

Möte med Mai Zetterling (1996) – Intervju

Amorosa (1986) – trailer

Betongmormor (1986) – Om Skanskas internationella byggen

Älskande par (1964) – trailer

Veckorevy 1957 – Med Mai Zetterling i Filmstaden

Published works

Mai Zetterlings sextiotalsfilmer har också blivit föremål för en doktorsavhandling av Mariah Larsson (“Skenet som bedrog – Mai Zetterling och det svenska sextiotalet”, Sekel Förlag, Lund 2006).

Awards

Guldbaggenominerad 1987 Bästa regi Amorosa
Svenska Filmsamfundet 1965 Älskande par (debutpris)
Svenska Filmsamfundet 1957 (plakett)
Folket i Bild 1956 Ett dockhem (roll)
Festivalpris (Venedig) 1947 Iris och löjtnantshjärta (skådespelarpris för roller i denna film och i Frieda)
Festivalpris (Venedig) 1947 Frieda (skådespelarpris för roller i denna film och i Iris och löjtnantshjärta)

Do you know more about Mai Zetterling?

Please write to us if you think that we have missed something and if you have more information to provide.

Search in: database or articles