Marianne Höök (SE)

Journalist, författare, scripta, översättare m.m. Född 1918 i Västerås, bortgången 1970 i Stockholm.

1918 - 1970

Share

En av Sveriges mest profilstarka medieikoner vid 1900-talets andra hälft föddes som Marianne Calonius i Västerås 1918, dotter till civilingenjör Harry Calonius och sjukgymnast Ragnhilld Olson Gylner, dotter till fabrikör Carl M. Olson, kommunpolitiker och grundare av Betelförsamligen i Sunne. Efter sin mors död redan vid fem månaders ålder och sin fars flytt till Paris kort därpå växte hon upp hos morföräldrarna, gick i flickskola i Västerås och gifte sig 1938 med Håkan Höök Nilsson, flyglöjtnant vid Karlsborgs fästning i Västergötland. Familjen med två barn flyttade 1944 till Stockholm, staden som blev bas för hennes arbets- och skådebana under kommande decennier, även under hennes internationella sejourer.

Skribenten Marianne Höök skaffade sig fotfäste under sent 1940-tal, bland annat via en serie bidrag i Damernas Värld-särtryckserien ”För Henne” 1949: ”Modern skönhetsvård”, ”Vi trivs hemma” och ”Vår garderob”. Intresset för det snygga, hemtrevliga och moderiktiga (hennes egen välklädda elegans var vida omsjungen – vid ett tillfälle i en Karl Gerhard-kuplett) rymde även en tilltagande emanciperad ton; hennes skarpa blick fixerade tidigt allehanda oegentligheter vad gällde kvinnor, män och deras respektive mer eller mindre frivilliga positioner. Ett likaledes skarpt sinne för humor slipade ytterligare hennes valda vapen: en vass penna som skulle bli synonym med namnet Marianne Höök intill denna dag som idag.

Med start 1946 kom hon att under ett antal år skriva för flera av förlaget Åhlén & Åkerlunds tidskrifter, främst Idun och Veckojournalen, för vilken hon blev en av stjärnskribenterna. Här började hon 1954 under vinjetten Filmremsan recensera film, något hon också kom att göra när hon 1956 började skriva för Svenska Dagbladet – där hennes insats blev omfattande. Utöver att delta i bevakningen av de senaste premiärerna (inklusive emellanåt som ”galapetter”) porträtterade och intervjuade såväl inhemska som internationella namn, ibland direkt ute på Bromma när de just flugit in från Hollywood eller kontinenten. Hon rapporterade även från filmfestivaler och kartlade filmindustrin och dess olika tendenser. Som kröning på hennes filmskribentverksamhet gav hon 1962 ut en av de första böckerna om Ingmar Bergman, kallad kort och gott ”Ingmar Bergman”. Här ser hon närgånget på privatpersonen Bergman och de delar av hans eget liv som fått gestaltning via filmerna och rollfigurerna i den, inte minst de kvinnliga.

En välartikulerad radioröst ledde till en omtyckt karriär inom etermediet där hon fick ytterligare utrymme för vad som numera kallas spaningar, ett område hon excellerade i och även ventilerade i olika panel- och samtalsprogram i tv. 1953 gav hon ut stadsporträttet ”Stockholmskärlek” ihop med fotografen Hans Hammarskiöld. Med en annan fotograf, Georg Oddner, gjorde hon 1955 resereportage i Sovjet och 1956 i Japan, bägge för Veckojournalen, och skrev även utlandsreportage för Tidningen Vi.

Med make nummer två, regissören Torgny Wickman, som vid denna tid drev Svensk Journalfilm AB, for hon Europa runt och hjälpte till på hans jobbresor under deras tid tillsammans 1947-56. Som SvD-utsänd följde hon 1960-61 statsminister Tage Erlanders statsbesök i Pakistan, Indien och Iran, vilket skulle leda till ett växande engagemang i såväl världsfrågor som politik. I Iran mötte hon även sin tredje make, Dick Hitchens-Bergström, utstationerad diplomat, och tillbringade därefter ett par år som kombinerad ambassadris och utrikeskorrespondent i Teheran. Att det kunde bli slitningar mellan de två rollerna bevisades i en famös SvD-intervju hon gjorde med shah Mohammad Reza Pahlavi i en text som blev påtaligt fogligt tillputsad till den kontroversielle envåldshärskarens fördel.

Ytterligare storm åstadkom hon i en del svenska salonger när hon 1967 dels lämnade SvD och dels blev medlem i det socialdemokratiska partiet; belackarna kallade henne för ”gåsleverproletär”. Ny textarena blev Aftonbladet, där hennes veckokrönika ”Tyckt” (lanserad i SvD några år tidigare) varje lördag i sant personlig ton dryftade ämnen som skattefusk, rasdiskriminering, mods, Rhodesia, Biafra, Wallenberg, Palme (mycket lojalt), att bli medelålders, kvinnors prat och mäns tal och rätten att få vara oantastad. Då och då fanns här även en filmbetraktelse. Ett antal av dessa krönikor utgav hon i samlingarna ”Tyckt” (1967) och ”Vän av ordning” (1968). En rad föredrag hann hon också med, däribland på temat förlegad kvinnosyn på film på Yrkeskvinnornas riksförbunds årsmöte i Norrköping 1966.

Marianne Hööks handgripliga samröre med filmmediet och skälet till att hon finns med på dessa sidor startade som scripta på två filmer i mitten av 40-talet: Flickan och djävulen (Erik “Hampe” Faustman, 1944) och Maria på Kvarngården (Arne Mattsson, 1945), hennes enda insatser som filmarbetare ”på marken”. Hon anlitades under 60-talet regelbundet av Mai Zetterling och dennes partner David Hughes som översättare av deras manus till Älskande par (1964), Nattlek (1966) och Flickorna (1966) – alla ursprungligen skrivna på engelska.

Hon gjorde även ett antal översättningar av engelska pjäser och böcker, bland annat Norman Douglas roligt skabrösa kokbok ”Venus i köket eller Kärlekskokboken” (1953) och skrev sketcher för revy och tv, bland annat underhållningsprogrammet ”Estrad” (1967-68). I ”Mosebacke Monarki” syns hon som fru Desirée Axelsson-Fromm född Lindgren i avsnitt 1456 av Veckotidningen (utan Idun)-serien ”Hem som går att vika ut – i färg”, spelande ”mot typ” i papiljotter och nedhasade knästrumpor – och i svartvitt.

2008, 38 år efter hennes död, publicerade journalisten och vännen Annette Kullenberg två fylliga volymer om Marianne Höök – textantologin ”Får man vara lite tilltalande i det här samhället?” (som även innehåller hela ”Ingmar Bergman”) och biografiboken/vänporträttet ”Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet”. Två radiodokumentärer har även gjorts – ”Var är Marianne Höök?” av Bodil Malmsten (1988) och Anneli Jordahl och Katarina Wikars ”Får man inte se tilltalande ut i ett rättvist samhälle? Ett porträtt av Marianne Höök” (2003).

Jan Lumholdt (2020)

Basic info

Main profession: Screenwriter
Born: 1918
Died: 1970
Active: -

Filmography

Scripta:
Maria på Kvarngården (1945)
Flickan och Djävulen (1944)

Manusbearbetning:
Flickorna (1968)
Nattlek (1966)
Älskande par (1964)

Read more about the films at Svensk Filmdatabas (SE)

I would like to . . .

ContactChange or add informationGet in touch with us

Note:

Nordic Women in Film treats any personal data submitted in the form according to GDPR regulations. Should these not be your own data, you are responsible for informing the person in question about processing of their data. Read more about our Privacy Policy here.

Search in:
Professional Directory or Articles