Suzanne Osten: ”Franska vågen blev min filmchock!"

FÖRE-BILDEN. Suzanne Osten reagerade på att kvinnorna var utsuddade ur filmhistorien – och bestämde sig för att själv bli en förebild. Inspiration från verksamma kvinnliga filmregissörer fick hon hämta i Frankrike, Ryssland och Polen.

Share

Jag var allätare, min mamma var filmkritiker, så jag såg allting. Det var ingenting man inte fick tycka om. Och det var intressant, för att hon hade ingen uppdelning i låg-kultur eller hög-kultur, Hollywood eller svensk Åsa-Nisse. Hon hade säkert kategorier, och kände ju personer som Ingmar Bergman och hade varit scripta till honom, så det är klart att jag höll reda på en del av de där filmstjärnorna, Ingrid Bergman och så.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle bli ungefär en Greta Garbo. Det var en bra arbetsplan. Jag gick och tänkte på hur bra jag skulle bli på film. Jag studerade aldrig in någonting, utan jag gick bara och drömde om det.

Och så såg jag all, all film. Sen hamnade jag i teatern. Och då började jag leta; var är kvinnorna? Jag blev mer systematisk, konsthistorisk, och då hittade jag en massa förebilder. Jag hittade den där första Strindberg-filmen av en kvinna (Fröken Julie av Anna Hofman-Uddgren). Jag upptäckte så småningom att det fanns pionjärer som jag har ringat in liksom baklänges.

Jag hittade också en kvinnlig teaterregissör som jobbade i källaren med några skådespelare, och gjorde teater på deras improvisationer. Jag tänkte att ”Så kan man göra”, så började jag göra det.

Och sen såg jag franska vågen-filmer, jag tror att det var en emotionell chock, blev väldigt chockad av samtidigheten i (Jean-Luc) Godard. Det blev liksom min film-chock, för det var modernt.

Sen har jag hittat min kvinnliga inspiration, två kvinnor, båda från östblocket. Den ena är Agnieszka Holland, för jag hittade hennes filmer tidigt, och fick en dialog med henne. Och hon gillade min Skyddsängeln.

Sen var det ryskan Kira Muratova, fantastisk filmare som ingen pratar om, men som är … bäst på något vis. Det är Tjechov i kvinnlig tappning på film. Jag tycker det är en så vansinnigt bra filmare. Det är helt eget, och det går inte att härma. Jag var väl 35-40 årsåldern när jag hittade den första Muratova-filmen, och den såg jag då på Films des Femmes (festival för kvinnliga filmare), jag blev inbjuden med en film och diskussion på Films des Femmes de Paris.

Jag tyckte alltid, som feminist, att det var helt okej att göra kvinnliga filmfestivaler, för att let’s face it; det är ingen annan som bryr sig om att få fram det där. Då fick jag också upp ögonen för att det måste finnas en förebild och en tradition. Först då blev jag intresserad av Mai Zetterling, som var min ungefär, lite tidigare, samtida kollega.

Och jag tror att när jag letade efter en kvinnlig regissör att få hjälp av och ha som förebild, och blev avvisad av en teaterregissör för hon ville inte ta några kvinnor, så bestämde jag mig för att göra tvärtom. Jag bestämde mig för att jag ska bli en förebild, om jag kan påverka så ska jag undervisa och stödja kvinnor. Och det var en övertygelse, eftersom vi var så utraderade ur historien. Vi har varit i underläge, kvinnor, i en patriarkal kultur så många tusen år att vi måste ha lite tålamod, och det är jättebra att det kommer.

  • Author Freya Kilander

Search in: database or articles